Archive for april, 2009

h1

Vi blev kära

april 24, 2009

Vi blev kära i den här mannen:

litenjean_06891

 Jean Hatzfeld är tillbaka i Paris. När vi hade pratat färdigt om Rwanda, om journalistik, om allt stort och  viktigt, så hamnade vi på en riktigt usel krog med feta tapas och surt rödvin och diskuterade Björn Borg  och hans fem raka segrar i franska öppna på 70-talet. Jag kunde skryta: jag är en av få svenskar som har  plusstatistik på BB (vi spelade sju game när han var 12 år, jag vara 15, när jag ledde med 5-2 kallades han  av sin tränare bort till viktigare uppgifter), Jean kunde skryta med att han såg honom vinna där i Paris.  Nu är det bara att hoppas på att han fortsätter att besöka Nyamata, att Innocent och Claudine och  Francine och Englebert fortsätter att ha förtroende för honom och berättar vad de gör, vad de tänker, vad  de minns. Folkmordet är inte över på flera generationer.

S

h1

Tre dagar med en stjärna

april 22, 2009

Jean Hatzfeld kommer emot mig på Arlanda, lätt haltande. Så småningom ska jag få reda på varför. Han fick halva benet bortskjutet av bosniska bönder som trodde att han var serb. Hans hyrbil var ju ungerskregistrerad , ”det gick inte att hyra bil i Bosnien under kriget”. När de efter en tio minuter började misstänka att det inte var en serbisk tjetnik de skjutit utan den franska dagstidningen Liberations korrespondent, la de honom i en bil, körde igenom flera serbiska check points och in till ett sjukhus i Sarajevo. ”Jag kunde dött där”, säger Jean, med sitt sneda, mycket varma leende.

Han kunde säkert ha dött på en massa ställen, den här mannen. Men som det ofta är med de riktigt stora korrespondenterna, och Jean Hatzfeld är en av dem, är de ganska anspråkslösa personer. Han är liten och tunn, äter som en fågel, lyssnar hellre än pratar själv. Han är här för att presentera sin bok, Antilopernas list, som handlar om vardagen i en by i Rwanda där  överlevande tutsier måste forma en vardag med de nu utsläppta mördarna, gärningsmännen.

Han kom till Rwanda i juli 1994, när folkmordets första fas var över. Han flög dit från San Fransisco där han bevakade de svenska och brasilianska landslagen inför semifinalen i fotbolls-VM. I tjugofem år var han det slags korrespondent som inte finns längre, de där som är lite större och viktigare än sina tidningar och därför får bevaka både fotbolls-VM, Libanonkriget, OS och folkmordet i Rwanda. Jag kan inte låta bli att sörja att den här sorten – som inte bara består av korta sega män, Hatzfeld har mer än kroppsstorleken gemensam med Ryszard Kapuscinski (”lysande journalist, otroligt långtråkig att lyssna på”), en svensk motsvarighet är Bang! – inte finns längre, inte får finnas längre. Ingen korre hinner arbeta som han arbetade: det är alltid nån på hemmaredaktionen som ringer i mobilen och berättar vad konkurrenterna gör ”och då måste man göra samma sak”.

Det är fullt med intervjuer (här i SVT), och han gör sitt jobb bra, han vet ju vad de vill ha, de som sitter mitt emot med blocket i handen eller mikrofonen. Men han är trött på politiken, han vill tala om de enskilda människorna, om Francine och Marie-Louise i Nyamata, som han följt i nio år och skrivit tre böcker om. Ska han skriva flera? ”Jag vet inte”, svarar han ”men jag åker dit i juli igen.”

S

h1

Fredag eftermiddag, meningsfullare än vanligt

april 17, 2009

Ibland är det tacksamt. Tillsammans med Ann Heberlein besökte jag Karolinska sjukhuset för ett lunchmöte med deras personal. Ett litet men fullsatt auditorium lyssnade med spänd och varm förväntan. Ann har något väsentligt att säga till dem, nåt om hur avgörande det är att ställa de viktigaste frågorna. Vilka är det, frågar en läkare. Kanske de som inte patienten vill höra, svarar Ann. Varma applåder efteråt från en publik som Anns bok angår mer än de flesta andra. Allra sist kommer en överläkare i psykiatri och frågar om det finns nåt ex kvar av boken att köpa. ”Bara det som vi antecknat i.” Det gör inget säger han, får en autograf och går nöjd därifrån. Nöjda går också vi iväg. Ibland är det, som sagt, mer tacksamt än annars.

S

h1

Slänga böcker, spara böcker

april 14, 2009

En bok in – en bok ut, så ser reglerna ut hemma sen några år. Är det svårt att fixa? Nej. Tänk om alla böcker som skrivits och getts ut skulle finnas kvar, i vårt medvetande och i våra bokhyllor. Vilken mardröm. Tiden rensar, vi rensar, inför renovering hemma mer än vanligt. Jag tar bort böcker av författare jag tycker illa om. Det blir inte så många. Jag tar bort böcker som jag aldrig kan tänka mig att rekommendera till mina barn, även om de en gång betydde nåt för mig. Det är den bästa principen, där ryker en hel del. Sen ställer jag tillbaks en hel del olästa som jag ska ha kvar när jag blir gammal och inte vill läsa några nya, det skänker tröst.

S

h1

Textskräcken

april 9, 2009

Göran Rosenberg i DN idag. Hovsamt, mycket hovsamt skriver han om dagstidningarnas utveckling och noterar elegant det som är så märkligt: Varför blir texterna kortare och kortare i tidningarna, också i dem som kommer på morgonen? Vi har inte tid, säger nån. De unga orkar inte med så mycket text. Allt låter rimligt – om det inte vore för alla dessa böcker som ändå finns och ändå köps och ändå läses. Massor med ord, inga bilder. Ett mysterium? Nej, sanningen är att de som gör tidningar är mer rädda för många ord än de som läser dem. Och allra räddast för många ord är de som varken läser eller gör tidningar. Men de har aldrig läst eller köpt tidningar. Så att anpasa sig till dem är att anpassa sig till en fantom.

S

h1

Zeh – i kritiken och i affären

april 6, 2009

Tillbaka från ännu en kort resa – Dublin – till ett underbart mottagande av Juli Zeh och hennes nya Fritt fall. En sån skillnad mot den förra boken som lämnades ut i nästan tomme. Men: den stackars läsare som blev entusiasmerad av recensionerna i t ex Svenskan eller i Uppsala Nya och sprang till bokhandeln riskerade att bli besviken. Jag har gnällt förr, men här har ni siffrorna:  sammanlagt i de fyra stora bokkedjornas butiker (säkert upp mot 300 st) fanns det  58 ex av Juli Zehs roman att finna. Gå till biblioteket: 3 ex i hela Sverige. Gnäller vi för mycket? Är det konstigt att nätet vinner? Avståndet mellan den litterära offentlighet som byggs upp och reflekteras i tidningar oach andra medier å ena sidan och den som syns i bokhandeln å den andra håller på att bli astronomiskt.

ER S

PS Juli Zeh är intervjuad i nya numret av Fokus. Där måste hon inte le för att behaga, apropå en tidigare intervju…

PPS Lärde mig en sak i Budapest. Hur känner man igen en ungersk antisemit? När han ska skriva sitt lands enda nobelpristagares namn gör han det som vi gör det, Imre Kertész. Hade han ansett IK vara en riktig ungrare hade han skrivit Kertész Imre. Subtilt?

h1

En helg i Budapest

april 1, 2009

Tre dar i Budapest, där den ekonomiska krisen beledsagas av en politik med groteska inslag. En oppositionsledare som far omkring med en karta över ”Stor-Ungern” på sin bil och som väntar på nyval där han kan få 2/3-delsmajoritet. En regering som lovar ännu mer pengar till pensionärerna medan statskassan sinar. Och en vårfestival där några av Europas främsta musiker visar att det fortfarande dansas och les.

Jag mötte en grupp förläggare, de flesta med antingen Imre Kertész eller Péter Esterházy på sin listor, några, som vi, med båda. Finns det nåt hopp för framtiden, kommer det att ges ut kvalificerad litteratur, ungersk litteratur, var frågorna. Ja, var svaret, men inte för att nån är särskilt intresserad av Ungern eller Europa utan för att det då och då dyker upp böcker och författare som är så mycket mer intressanta än sina länder. Som kanske inte ens vill representera sina länder. Jag vet att Imre K inte särskilt gärna låter Ungern skryta med honom. Varför. Han är jude. Det har väldigt, väldigt många ungrare ett ofattbart stort problem med.

Er, S