h1

Slänga böcker, spara böcker

april 14, 2009

En bok in – en bok ut, så ser reglerna ut hemma sen några år. Är det svårt att fixa? Nej. Tänk om alla böcker som skrivits och getts ut skulle finnas kvar, i vårt medvetande och i våra bokhyllor. Vilken mardröm. Tiden rensar, vi rensar, inför renovering hemma mer än vanligt. Jag tar bort böcker av författare jag tycker illa om. Det blir inte så många. Jag tar bort böcker som jag aldrig kan tänka mig att rekommendera till mina barn, även om de en gång betydde nåt för mig. Det är den bästa principen, där ryker en hel del. Sen ställer jag tillbaks en hel del olästa som jag ska ha kvar när jag blir gammal och inte vill läsa några nya, det skänker tröst.

S

Annonser

7 kommentarer

  1. Men du, tänk om du plockar bort en bok som du inte skulle vilja rekommendera till dina barn, och så är just den boken det som får dina barn att vilja läsa.
    Jag är skitnyfiken på vad du inte rekommenderar. Berätta!


  2. Liz,
    här en historia som illustrerar vad jag menar: jag stod och höll ett slags föredrag för elever på en skrivarkurs. Och mitt i så förstod jag att nästan alla mina viktigaste referenser till stora läsupplevelser från de senaste trettio åren, de var jag alldeles ensam om. Jag fick förklara för dessa blivande författare vem Lars Gustafsson är, de hade inte läst Tunström, jag kunde inte referera till Sven Delblanc (bara kisar, jag vet, det finns några stora hjältinnor där också: hade de läst Lord Nevermore av Agneta Pleijel? Viste de att sara Lidman alltdi skrivit dialekt?) Jag kände mig plötsligt lite ensam där jag stod mitt i den svenska litteraturhistoria som jag inbillade mig var gemensam, men här föreföll som en privat nyck.
    Dessa böcker har jag alltså inte tagit bort i förhoppningen att mina barn, åtminstone, ska vilja dela litteraturhistoria med mig. I övrigt är barnen såna som letar upp sina egna favoriter, tacksamt nog.
    PS Man får aldrig berätta vad man slänger, det är för brutalt, liksom förläggare aldrig får säga vilka de har refuserat, det är som om katolska präster skulle börja skvallra om sånt de hört i bikten. ds


  3. Jag måste säga att det tog många år innan jag ens fattade att det fanns litteratur för alla. Fram till trettio hade jag knappt läst någonting, förutom tvången i skolan, som jag inte heller läste, jag låtsades. Men det funkade det också. Min tro i detta är att man ska plocka bort alla måsten, alla böcker som någon anser att man ska läsa, det är först då det kommer att hända något.


  4. Härligt att du nu bloggar, Svante Weyler.
    Jag kommer att vara en flitig läsare.
    Nästnästa roman som jag ska läsa med stort intresse är ”Fritt fall” – det ser jag verkligen fram mot.

    Jag vill att du tar en titt på Niclas Lindbergs blogg. Niclas Lindberg är Svensk Biblioteksförenings nya ordförare men är på inget sätt en bibliotekarie – det är andra meriter som först gett honom en bibliotekschefstjänst i Haninge
    och nu ordförandeposten. Jag delar inte Niclas Lindbergs åsikter.

    Läs väl! Lev gott! önskar
    Lena Kjersén Edman
    kririker i Västerbottens-Kuriren, ltteraturvetare, fackboksförfattare bl a till ”52 kvinnliga författare”.


  5. Känner ofta precis tvärtom – det här är en bok jag borde rekommendera mina föräldrar. Men vet samtidigt att de aldrig skulle läsa den. De säger fortfarande ”Den här borde du läsa – sen – när du kan uppskatta den ordentligt.” När tänker man, jag är ju 34 nu? Fast pappa läste Kitchen Confidential. Vi gillade den båda två.


  6. Hej Svante,
    Ja, det där är konstigt, varför har inga yngre svenska författare läst sin egen föräldragenerations författare?
    Faktum är att jag, i egenskap av halvgammal (45) svensk författare, är ÄNNU MER ENSAM än du om att ha de här referenserna. Tror jag.
    Det är som om jag tillhör en i övrigt obefintlig mellangeneration. Skitskumt egentligen, för jag läste verkligen alla de här du nämner, gillade dessutom Ekman, men i tonåren var min husgud Delblanc. Typ. Det är nästan så att jag är generad att skriva det här nu.

    Ännu skummare, eller möjligen lika konstigt, var att mina förläggare inte heller verkade ha läst dem.

    Att mina barn en dag skulle komma att läsa de här författarna håller jag för totalt osannolikt. Finns inte en sportslig. De kan inte tillräckligt mycket svenska.

    Nå, nu ska jag försöka reda ut begreppen litegrann. I skolan tror jag inte att vi läste någon samtida svensk författare, vi läste öht rätt lite litteratur, men det svenska vi läste var väl typ något av Strindberg, något av Lagerlöf och kanske någon Bergman?
    Och förmodligen hade få tillgång till de här författarskapen hemma. Vilket förklarar saken.
    Författarna du nämner läses av/i sin generation och sen inte mer.
    Well, det är väl i och för sig inte så ovanligt.

    Intressant skulle vara att se vilka av dem som så att säga återupptäcks någon gång i framtiden.
    Men det lär man väl inte leva tillräckligt länge för att få reda på.


  7. Jag läser bara böcker som heter Vergilii Död eller liknande trevligheter.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: