h1

Tre dagar med en stjärna

april 22, 2009

Jean Hatzfeld kommer emot mig på Arlanda, lätt haltande. Så småningom ska jag få reda på varför. Han fick halva benet bortskjutet av bosniska bönder som trodde att han var serb. Hans hyrbil var ju ungerskregistrerad , ”det gick inte att hyra bil i Bosnien under kriget”. När de efter en tio minuter började misstänka att det inte var en serbisk tjetnik de skjutit utan den franska dagstidningen Liberations korrespondent, la de honom i en bil, körde igenom flera serbiska check points och in till ett sjukhus i Sarajevo. ”Jag kunde dött där”, säger Jean, med sitt sneda, mycket varma leende.

Han kunde säkert ha dött på en massa ställen, den här mannen. Men som det ofta är med de riktigt stora korrespondenterna, och Jean Hatzfeld är en av dem, är de ganska anspråkslösa personer. Han är liten och tunn, äter som en fågel, lyssnar hellre än pratar själv. Han är här för att presentera sin bok, Antilopernas list, som handlar om vardagen i en by i Rwanda där  överlevande tutsier måste forma en vardag med de nu utsläppta mördarna, gärningsmännen.

Han kom till Rwanda i juli 1994, när folkmordets första fas var över. Han flög dit från San Fransisco där han bevakade de svenska och brasilianska landslagen inför semifinalen i fotbolls-VM. I tjugofem år var han det slags korrespondent som inte finns längre, de där som är lite större och viktigare än sina tidningar och därför får bevaka både fotbolls-VM, Libanonkriget, OS och folkmordet i Rwanda. Jag kan inte låta bli att sörja att den här sorten – som inte bara består av korta sega män, Hatzfeld har mer än kroppsstorleken gemensam med Ryszard Kapuscinski (”lysande journalist, otroligt långtråkig att lyssna på”), en svensk motsvarighet är Bang! – inte finns längre, inte får finnas längre. Ingen korre hinner arbeta som han arbetade: det är alltid nån på hemmaredaktionen som ringer i mobilen och berättar vad konkurrenterna gör ”och då måste man göra samma sak”.

Det är fullt med intervjuer (här i SVT), och han gör sitt jobb bra, han vet ju vad de vill ha, de som sitter mitt emot med blocket i handen eller mikrofonen. Men han är trött på politiken, han vill tala om de enskilda människorna, om Francine och Marie-Louise i Nyamata, som han följt i nio år och skrivit tre böcker om. Ska han skriva flera? ”Jag vet inte”, svarar han ”men jag åker dit i juli igen.”

S

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: