h1

Inte bara Arja Saijonmaa gillar Europa

juni 1, 2009

Jag vill inte berätta vad jag gjort idag, eller ätit eller tänkt, utan jag ber er hålla tillgodo med några tankar från fredagen, publicerade första gången i Godmorgon,Världen, PI, Sveriges Radio, i söndags:

”Jag är väldigt förtjust i Europa. Jag har inte älskat vartenda land jag besökt, men jag har haft roligt i många av de städer jag dansat i, jag har mått bra i dom jag ätit och druckit. Men ännu mer tycker jag om att tillhöra Europa. Norden, ah det känns som ett ämne på ett sen länge avslutat högstadium. Skandinavien –  som en plats för högtrycksryggar, men knappast mer. Nej, det ska vara Europa, på gott och på ont.

   Nu tror ni att det här är ett inslag i TVs evighetssåpa Anslagstavlan, och att det är meningen att ni ska komma på europavalhumör, eller så tror ni att jag hamnat på PRkommissionären Wallströms hemliga lönelista. Fel, fel, fel, som Magnus och Brasse brukade säga.

   Nej, jag bekänner min kärlek av egen och fri vilja. Och det är för att jag har Europa att tacka för att jag äntligen växte upp en gång.

   Det hände sig i Berlin. Jag hade kommit dit första gången hösten -77. Jag behövde lära mig tyska och genom vänner hade jag blivit erbjuden en säng i ett kollektiv hos en Burkhard på Bergmannstrasse i Kreuzberg. Mitt i smeten, för att uttrycka det enkelt. Alla i kollektivet pluggade på Pedagogiska Högskolan i Berlin, som då var det hetaste stället att plugga på om man var intresserad av politik. De var alla aktiva i en lätt anarkistisk grupp vars namn var LAUS, vilket egentligen var en förkortning men som alla vet också är tyska för lus. Det tyckte jag var lite roligt, i den svenska vänstern var man inte bortskämd med humor och självironi. De tyska myndigheterna tyckte dock inte det var nån vits, varken med namnet eller med mina vänner, så ingen av dem skulle få jobb på kollo den sommaren, de var säkerhetsrisker och skulle ha yrkesförbud för vem vet vad de skulle kunna ta sig till med de oskyldiga små barnen.

   Jag kom tillbaka till Berlin hösten därpå för att träffa Bernd. Han hade nyligen kommit till Västtyskland från Jena i Östtyskland via ett stasifängelse. Nu bodde han med sin hustru i en lägenhet på Stauffenbergstrasse i Västberlin Genom fönstret pekade Bernd ut platsen på innergården där männen bakom attentatet mot Hitler den 20 juli 1944 hade skjutits. Stauffenberg, det var han som Tom Cruise spelar i den nya filmen, då är ni med.

   Bernd berättade om vännerna i den lilla frispråkiga litteraturgruppen i Jena som alla åkt dit, och sen hit, alla utom Lutz som var kvar i Östberlin. Bernd var väldigt arg, hela tiden, och jag ville veta varför. Sen undrade han om jag ville ha adressen till Lutz. Ja tack sa jag, och åkte dit, till andra sidan muren.

   Jag själv var några och tjugo och kände mig som ett stort barn som plötsligt märkte att dörren ut från barndomen var på väg att slås upp. Jag höll på att klättra ner från den åskådarläktare där Sverige och svenskarna suttit de senaste tvåhundra åren.

   Berlin och Tyskland och Europa bjöd på så mycket historia. Så farlig historia. Så intressant historia. I ett sånt här land känner man ju livet i sig, som Astrid Lindgren brukade säga. Historien gjorde sig påmind varje dag, på varje plats. Tyskarna kunde inte sluta upp med att plåga sig själva med historien. Ibland tog de i lite väl mycket, så att det gränsade till självpisk, som ju bereder somliga viss njutning.  Ibland kunde de ha ansträngt sig lite mer, i slutet av 70-talet hade ännu inte den verkligt stora Förintelsediskussionen kommit igång på allvar – men det var alltid spännande, livsfarligt och spännande.

   Är det här Europa, tänkte jag, då stiger jag på, då vill jag vara med. Är man cynisk när man nästan blir avundsjuk? Europa var på riktigt. När vi diskuterar krig och fred i Sverige är det som att vara tillbaka på det där högstadiet igen.

   Å ena sidan önskar man varje människa och varje folk rätten och möjligheten att stanna kvar i barndomen. Infantila människor är möjligen tråkiga, men sällan farliga.

   Å andra sidan vill man inte själv förbli ett barn. Grow the fuck up, som Tony Soprano brukade saga till sin son. Grow the fuck up – i Europa.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: