h1

En gång i Kongo

juni 17, 2009

Jag tillbringade för ett par år sen en ganska lång tid i en by i Kongo-Brazzaville. Ett sätt att förstå människorna och samhället där var att fråga barnen vilka som var deras hjältar, vilka de vuxna sa att de skulle efterlikna. Den sorgliga sanningen var att de inte hade några svar därför att Kongo-B har så få hjältar. Inga bra presidenter, inga stora författare, inga superstjärnor i fotboll, inga berömda ingenjörer.

Varför ställde jag just den frågan? Jo, jag hade där i byn kommit på så mycket om mig själv och min egen barndom och hur vi formades, vi barn på 50- och 60-talen. Vi formades av bilden av hjältar. Det var framför allt de stora vetenskapsmännen och ingenjörerna, i mindre mån de goda politikerna, men de fanns de också. Det är egentligen inte så dumt att tycka att en av de viktigaste människorna som funnits i ett land, det var han som ordnade upp naturen. Eller känna till den dramatiska historien om hur uppfinnaren av AGA-fyren blev blind.

Utmärkande för alla hjältar var – naturligtvis – deras aktivitet, deras raka väg framåt, deras oerhörda målmedvetenhet. Det var liksom en lång rad av högresta män som stod pall i motvinden. Tvivel? Icke. Kvinnor? Icke. Vanliga människor? Icke alls.

Jag påminns om allt detta när jag nu sitter och redigerar en ny bok om en av de största hjältarna, kanske den störste, Charles Darwin. Sverker Sörlin skildrar honom som en mycket modern människa, just därför att han var en annorlunda hjälte. En privatman, en familjefar, en sjukling, en tvivlare, en ganska snäll gubbe, en som kunde älska människor, barn. Han blir inte ett dugg mindre heroisk, bara mer.

En sån skulle ungarna i min kongolesiska by ha som förebild, som hjälte. Inte min barndoms idealbilder, de tål inte tidens tand även om de kanske gjorde nytta då.

Er S

Annonser

3 kommentarer

  1. Hej Svante Weyler!

    Intressant med dina reflexioner kring Kongobyns barn och din egen barndom.

    Jag reser regelbundet till Kongo Brazzaville och fascineras av den annorlunda kullturen med vidhängande tankesätt, som jag klurar en hel del på. Precis som du skriver, faller ljuset på en själv.

    Samhälle och familjestruktur är där inte individualistiska som hos oss. Därför är frågan om förebild och hjältar säkert inte begripliga för bybarnen, som tidigt anpassas till en hierarkisk kollektivism. Du som vit man är högst i rang, så ställer du en fråga, så får du inget svar. Barnet, lägst i rang, är livrädd för att svara och vettskrämd för att svara fel.

    Att landet inte har hjältar på samma sätt som vi hänger ju också samman med att undervisningen är mer fransk än kongolesisk, att landet inte har en inhemsk historienedteckning, inte varit enat, industrialiserat, demokratiskt, etc, på ett sätt som gör jämförelse möjlig.

    Byachefen är förebilden, kanske… och du!
    En föreBILD vill man se framför sig med sina egna ögon.

    Astrid Ståhlberg


    • Astrid,
      tack för svar och kommentar. Jag tror inte att motsättningen är så enkel som att vi skulle vara individualister och kongoleserna ”kollektivister”. jag tror att familjeformen och de ideologier som växer ur den mer är ett rationellt svar på de krav som överlevnaden ställer. Problemet för Kongo är att den ekonomiska verkligheten har förändrat sig så snabbt, t ex genom jordens värde som källa till välstånd och makt har minskat radikalt, att de sociala formerna inte hunnit anpasa sig. Kort sagt: familjestruklturen är anpassad till jordbruk, medan människorna antinge flyttat in till städerna och lämnat jorden, eller inte längre kan leva på vad jorden ger.
      Kongo måste ju inte ha hjältar som vi och de behöver alldeles säkert inte våra hjältar, men landets barn vore förtjänta av bättre förebilder än de som de beståtts med under de senaste femtio åren.
      Svante


  2. Hej Svante!

    Enkla svar finns inte, särskilt inte i Afrika-frågor. Just för att det finns så många komplexa svarsfragment, blir det intressant att vända och vrida på ämnet Kongo. Det är många turbulenta krafter som påverkar samhället där, inifrån och utifrån. Fundamenten som familjestrukturer, tabun och tributänkande är ju för oss obegripliga begrepp.
    Jag har läst din bok ”Ett hus i Ngouedi” och träffat en del av dem du intervjuat.
    Du hjälper ju till med författarförebilder för Kongos framtid och det är bra.
    Astrid



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: