Archive for augusti, 2009

h1

Apropå bruket av pseudonymer

augusti 19, 2009

”Den här boken är inget jag skäms för, jag ville bara inte att den skulle stå bredvid mina ungdomsböcker i hyllan på biblioteket.” Så svarade Sonya Hartnett på frågan om varför hon använt sig av pseudonymen Cameron S. Redfern när hon gav ut boken ”Landscape with animals” (på svenska här hos oss om två månader). Boken är en extremt stark och vad man förr kallade ”frispråkig” skildring av en kärlekshistoria mellan en ogift kvinna och en gift man. Eftersom Sonya H är mycket känd och uppskattad i Australien (och snart här också efter förra årets Astrid Lindgren-pris) spräcktes pseudonymen snabbt och anklagelserna började hagla, fr a från några manliga litteraturkritiker (som nog missuppfattade boken som vore den särskilt kritisk mot mannen i förhållandet).

Inför den svenska utgåvan frågade jag Sonya H, av uppenbara skäl, om det var OK att vi skrev på bokens omslag att honH var den verkliga författaren eftersom det inte var någon nyhet. Och efter  betänketid och samtal med Astrid Lindgren- juryn och släktingar till Astrid meddelade Sonya att hon egentligen var rätt trött på den där pseudonymen så vi fick klartecken att säga precis som det var – och till och med skippa pseudonymen helt om vi ville.

Två tankar om detta apropå en aktuell svensk diskusion. Först det som alla förläggare alltid säger till författare som vill vara anonyma (och det är det märkligt nog ganska många som vill): det är nästan omöjligt att hålla en pseudonym hemlig. Och för det andra, man riskerar alltid den debatt som nu uppstått i Sverige och som liknar den som uppstod i Australein: Skäms du? En tredje tanke: tänk om alla, så där som numera ofta sker på nätet, skulle välja att uppträda offentligt anonymt? Då skulle ju allt bli till en karneval i Venedig, alla bär mask, ingen bär ansvar.

Sen finns det en variant av pseudonym som är riktigt tankeväckande – och det är att som Doris Lessin en gång gjorde med ett eget verk och som många lustigkurrar gjort med andras redan utgivna verk, nämligen att skicka in det under falskt namn för att se vad de dumma jävla förläggarna säger. Och det är klart: några säger nej till världslitteratur vid såna här blindtest. Det skulle kanske jag ockå göra. För jag inte kan läsa, för att jag bara är halvbildad – eller för att jag kanske inte gillar allt som kallas världslitteratur.

Er S

h1

Ibland känns det extra meningsfullt

augusti 18, 2009

Som när man kommer på sin förlagshoj med sin förlagsryggsäck full med böcker ner mot Brännkyrka gymnasium (i Midsommarkransen i södra Stockholm) och ser en hop människor stå och lyssna till Kjell Johansson när han pekar ut platsen för Herrgården i den nya romanen (dvs högst upp på berget där Brännkyrka gymnaisum nu tronar). En hel hop? 185 personer. Det ser ut som en liten demonstration som drar genom närforten denna afton. Många vet precis vad Kjell talar om, de är uppvuxna i samma kvarter. Nån muttrar att  ”det där med Klädbacken har han fått om bakfoten, Klädberget hette det” men han blir rättad sen, varpå en tredje säger: ”Brasberget!” Kjell är själv lite tagen av mängden och uppmärksamheten och eftersom han  delar ett personlighetsdra g med Ior vågar han knappt tro att alla kommit för hans skull. Och han har kanske rätt, några har kanske bara kommit för hans böcker skull och skiter i honom. Meningsfullt är det hur som helst. Läsare blir man lätt kär i.

Er S

h1

Det är sant,

augusti 13, 2009

det som står i tidningen. Jag rör kanske mer än andra på armarna när jag talar och Sverige -Finland var en medioker match. Jag såg den tillsammans med Kjell Johansson och vi var muntrare när vi kom än när vi gick, om man säger så. Vad är de svenska anfallsspelarna så rädda för? Varför är det så kul att spela bakåt? Ligger fröet till en teori om samhällsklimatet gömt i dessa fakta? Nej.

Er S

h1

Om författare som minns sina böcker

augusti 12, 2009

En gång för ganska många år sedan gick jag runt i Midsommarkransen med Kjell Johansson. Plötsligt pekar han in mot ett fönster på nedre våningen i ett vanligt hyreshus och säger: ”Där inne bodde morsan i ‘Vinna hela världen'” (en av hans romaner från 70-talet). Vi vandrade vidare. I en brant backe stannade Kjell: ”Där satt katolikerna” (så kallades alkoholisterna i hans barndom därför att deras ögon gick i kors…). Överallt kunde Kjell peka på hus, berg, gårdar, gator där viktiga scener i hans romaner utspelade sig. Jag frågade om han mindes alla sina romaner lika bra som han minns platserna han valt ut åt dem. Javisst, svarade han. Kan jag testa genom att läsa upp några rader ur nån? Testa du, sa han.

Det talas om författares litterära världar, och ibland är det bara luftig fantasi, ibland bokstavlig sanning. Jag har vandrat genom Sunne med Göran Tunström. det glömmer man aldrig. ”Där bodde Fanny (i Juloratoriet)”, sa han och pekade på en oansenlig villa. ”Här är Prästgården.” För mig skänker sånt en alldeles särskild auktoritet åt ett författarskap. Inte därför att det innebär att det som står i romanerna blir mer ”sant”, utan därför att författaren, när han/hon fantiserar som mest, exakt vet var fantasin tar sin början, i vilken rum den växer.

Den som vill kolla Kjell Johanssons litterära värld ska ta chansen nästa måndag, då tar han läsarna med sig till Midsommarkransen och till skådeplatserna för både gamla romaner och den nya, ”Karolus Karlsons liv och verk”. Samling utanför T-banestation Midsommarkransen kl 18, ABF och Midsommarkransens hembygdsförening (!) fixar det hela.  Berätta sen om han klarade testet.

Er S

, den 17/8 alltså.

h1

Den vår de svage kalla höst

augusti 7, 2009

Första dan på förlaget efter några veckors semester. Dags att summera sommarläsningen.  En vecka om året läser jag sånt jag inte behöver läsa, i år Joyce Carol Oates och Philip Roth. Började bli pinsamt att inte ha läst nåt av två heta N-kandidater. Jag följde JCO:s egen rekomendation och läste ”The Gravedigger’s daughter”. Det märks från första sidan varför hon kan skriva så mycket: här är det för många ord på varenda sida. (Det tar längre tid att skriva kort än långt, för man måste ta bort.) Hon lyckas ändå till sist få mig fascinerad av denna skräckhistoria från det amerikanska fentio, sextio och sjuttiotalen. Historien är plågamt endimensionell, men gripande.

Philip Roth. Försökte först läsa hans genombrottsbok, ”Portnoys besvär”. Besvärlig läsning från första sidan. Man måste vara perverst fascinerad av judiska pojkars frigörelsebehov och -försök för att ryckas med. Läste sen en av hans senaste, ”Everyman”. Den handlar om en  man som levt ett typiskt amerikanske medelklassliv, haft framgång och sumpat den, framför allt därför att han jagat efter kvinnor. Också överaskande endimensionellt om än mycket välskrivet (och befriande kort). Slutats: det ligger väldigt mycket i vad Horace Engdahl sa om den samtida amerikanska litteraturens alltför stora beroende av underhållning. JCO och PR är inga storslaga N-klandidater.

Nu redigering, redigering, redigering. Om två veckor kommer Kjell Johansson ut, då börjar hösten på allvar.

Er S