h1

Den vår de svage kalla höst

augusti 7, 2009

Första dan på förlaget efter några veckors semester. Dags att summera sommarläsningen.  En vecka om året läser jag sånt jag inte behöver läsa, i år Joyce Carol Oates och Philip Roth. Började bli pinsamt att inte ha läst nåt av två heta N-kandidater. Jag följde JCO:s egen rekomendation och läste ”The Gravedigger’s daughter”. Det märks från första sidan varför hon kan skriva så mycket: här är det för många ord på varenda sida. (Det tar längre tid att skriva kort än långt, för man måste ta bort.) Hon lyckas ändå till sist få mig fascinerad av denna skräckhistoria från det amerikanska fentio, sextio och sjuttiotalen. Historien är plågamt endimensionell, men gripande.

Philip Roth. Försökte först läsa hans genombrottsbok, ”Portnoys besvär”. Besvärlig läsning från första sidan. Man måste vara perverst fascinerad av judiska pojkars frigörelsebehov och -försök för att ryckas med. Läste sen en av hans senaste, ”Everyman”. Den handlar om en  man som levt ett typiskt amerikanske medelklassliv, haft framgång och sumpat den, framför allt därför att han jagat efter kvinnor. Också överaskande endimensionellt om än mycket välskrivet (och befriande kort). Slutats: det ligger väldigt mycket i vad Horace Engdahl sa om den samtida amerikanska litteraturens alltför stora beroende av underhållning. JCO och PR är inga storslaga N-klandidater.

Nu redigering, redigering, redigering. Om två veckor kommer Kjell Johansson ut, då börjar hösten på allvar.

Er S

Annonser

6 kommentarer

  1. Men vadnu? Att man är underhållande borde väl inte vara det främsta argumentet till varför någon inte får Nobelpriset? För många oredigerade ord och för endimensionellt berättande borde nog lyftas fram mer för att inte understryka den allvarsamma, tråkiga och svårförståeliga stämpel som Nobelprisvinnande författare ändå, oftast helt oförtjänt, måste dras med.


    • Kära Vixxtoria, man får vara hur underhållande som helst, men får inte vara, om man ska få N-priset, behagsjuk. Och jag tycker att det finns ett behagsjukt drag hos stora delar av den amerikanska samtidslitteratur jag läser. Den är så förbannat överskådlig, tillgänglig på ett sätt som i bästa fall känns onödigt, i sämsta fall en smula förödmjukande. Jag gillar bra berättelser men ännu mer gillar jag motstånd.
      Svante


      • Svante: Jag håller med. Det var bara just det där att underhållningsargumentet lyftes fram i direkt kontakt med JCO och PR som otroliga Nobelpriskandidater som jag vände mig emot. Men det blev nog inte så tydligt i mitt inlägg.


  2. Om du, mot förmodan, skulle få lust att upptäcka flera sidor av Roths författarskap skulle jag rekommendera dig att läsa Amerikansk pastoral, Gift med en kommunist och Skamfläcken.


    • Ja, jag vill faktiskt göra det – men kan inte du motivera varför du rekommenderar just de böckerna av honom. Gör du det så lovar jag att läsa!
      S


  3. Vad bra!

    Anledningen är att du kritiserar det endimensionella i de PR-böcker du har råkat läsa och att dessa berättelser är betydligt mer komplexa. Skamfläcken/The Human Stain är enligt min åsikt den allra bästa av dessa tre, så börja med den.

    Och när du nämner Horace & Co så måste jag ta tillfället i akt att vädra min fundering om akademiherrarna har läst t.ex. The Counterlife eller Operation Shylock (eller för den delen intervjuboken Shop Talk, fast den inte är skönlitteratur). Om de har gjort det har jag svårt att förstå att de kan hävda att det är insulärt.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: