Archive for september, 2009

h1

Man raggar

september 14, 2009

”Vid midnatt stannade jag till på en liten bar, bara för att se vad som skulle hända. Nästan genast kom det fram en man och slog sig ner på barstolen bredvid, beställde en drink åt mig utan att ens  ha frågat vad jag ville ha. ‘Jag är trettiotvå, lika gammal som Jesus var när han blev korsfärst. Hur gammal är du, sötnos?’ undrade han.”

Ur en kommande roman av Anne Swärd.

Annonser
h1

Google, äcklet och den auktoritära kapitalismen

september 9, 2009

De ringer och frågar vad man tycker. Och man letar efter ord för att beskriva det äckel man känner inför Google självutnämnda roll som världens räddare. Och sen kommer man att tänka på att detta har man sett förut. Under kommunismen. Så här gick det till då.

Den kommunistiska staten stal alla konstnärers upphovsrätt genom att förbjuda dem att själva sälja sina verk utomlands. Sen skapade staten en agentur, den ryska hette VAP, som samtidigt var täckmantel, i alla fall i Sverige, för den lokale KGB-representanten (eller en av dem). VAP sålde sen det de ville sälja och lät bli att sälja det vi ville köpoa, dvs bra konst av bra konstnärer. Poängen här: de hade inte heller frågat upphovsmännen om lov. Och hänvisade till ”folkets intresse”.

Google representerar den värsta formen av auktoritär kapitalism – inte konstigt att de samarbetar så bra med Kina. Bara ett barn kan tro Googles blå ögon, alla andra borde säga nej. Nu kommer den där äckelkänslan att stiga i magen varenda gång jag lockas att ”googla”, jag borde byta, alla borde byta.

Er S

h1

Mitt emellan manifesten

september 2, 2009

Alldeles i början av sin nya bok (roman? självbiografi?) ”Ingen konst” berättar Péter Esterházy att han i en gång återgivit (hittat på? skrivit?) en scen i vilken han sittande på sin moders dödsbädd försöker förklara fotbollens offsideregel för henne. ”Det är kanske ingen överdrift”, fortsätter Esterházy, ”om jag beskriver den här scenen som mycket uttrycksfull.”

Denna roman, som just nu översätts till svenska av Ervin Rosenberg och Ildikó Márky, har just utsetts till årets ”Bok om fotboll” i Tyskland, vilket både tyder på ett underbart mått av frisinne hos den aktuella juryn och en väldig beläsenhet. Men utmärkelsen rymmer också en ljuvlig ironi som skulle,kunna fungera livgivande i den svenska litteraturen.

Jag skulle vilja därför placera hela Esterházys författarskap mitt emellan de manifest som nu är på väg att generera – om allt går väl – en diskussion om litteratur (och inte bara en om författare). Diskussionen är ju hittills ganska fri från exempel, men de som nämnts eller antytts är ganska lätta att artbestämma och därmed placera i rätt läger. Men vad gör man med en Esterházy som t ex i den monumentala Harmonia Caelestis – berättelsen om alla som hetat Esterházy från medeltiden ochb framåt – är en utpräglad modernist, postmodernist och vad ni vill i 600 sidor för att sedna i de avslutande hundra visa sig vara en stenhård realist. Är han en vankelmodig man, bara, eller är han en som vet att välja adekvata former för sitt stoff och har behållit friheten att växla mellan dem?

För mig är saken glasklar (men jag förlägger ju hans böcker och saknar rösträtt i frågan, egentligen): Esterházy visar på de olika formernas styrkor och tillkortakommanden. Han är lika främmande för en modernism som inte bygger på erfarenhet utan på tradition som han tråkas ut av en trivial realism. Hade han använt sexhundra sidor realism till alla sin förfäder hade skildringen av faderns fasansfulla upplevelser efter kommunisternas maktövertagande i Ungern, bara blivit sista kapitlet i en melodram. Nu blir sista delen en katastrof, just därför att postmodernisten Esterházy inte längre förmår skämta.

Er S