h1

Mitt emellan manifesten

september 2, 2009

Alldeles i början av sin nya bok (roman? självbiografi?) ”Ingen konst” berättar Péter Esterházy att han i en gång återgivit (hittat på? skrivit?) en scen i vilken han sittande på sin moders dödsbädd försöker förklara fotbollens offsideregel för henne. ”Det är kanske ingen överdrift”, fortsätter Esterházy, ”om jag beskriver den här scenen som mycket uttrycksfull.”

Denna roman, som just nu översätts till svenska av Ervin Rosenberg och Ildikó Márky, har just utsetts till årets ”Bok om fotboll” i Tyskland, vilket både tyder på ett underbart mått av frisinne hos den aktuella juryn och en väldig beläsenhet. Men utmärkelsen rymmer också en ljuvlig ironi som skulle,kunna fungera livgivande i den svenska litteraturen.

Jag skulle vilja därför placera hela Esterházys författarskap mitt emellan de manifest som nu är på väg att generera – om allt går väl – en diskussion om litteratur (och inte bara en om författare). Diskussionen är ju hittills ganska fri från exempel, men de som nämnts eller antytts är ganska lätta att artbestämma och därmed placera i rätt läger. Men vad gör man med en Esterházy som t ex i den monumentala Harmonia Caelestis – berättelsen om alla som hetat Esterházy från medeltiden ochb framåt – är en utpräglad modernist, postmodernist och vad ni vill i 600 sidor för att sedna i de avslutande hundra visa sig vara en stenhård realist. Är han en vankelmodig man, bara, eller är han en som vet att välja adekvata former för sitt stoff och har behållit friheten att växla mellan dem?

För mig är saken glasklar (men jag förlägger ju hans böcker och saknar rösträtt i frågan, egentligen): Esterházy visar på de olika formernas styrkor och tillkortakommanden. Han är lika främmande för en modernism som inte bygger på erfarenhet utan på tradition som han tråkas ut av en trivial realism. Hade han använt sexhundra sidor realism till alla sin förfäder hade skildringen av faderns fasansfulla upplevelser efter kommunisternas maktövertagande i Ungern, bara blivit sista kapitlet i en melodram. Nu blir sista delen en katastrof, just därför att postmodernisten Esterházy inte längre förmår skämta.

Er S

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: