Archive for januari, 2010

h1

DN, moralen och förtalet

januari 26, 2010

När Anders Hellberg, nyhetsjournalist (möjligen frilansande nuförtiden) på Dagens Nyheter, påstår att Stieg Larsson inte har skrivit sina böcker utan att anföra ett enda bevis, då är det inte han som är problemet, utan DN. Att Hellberg överskattar sin förmåga som läsare, en förmåga som han för övrigt aldrig dokumenterat tidigare, vad jag vet, är en sak, men att DN vill publicera hans förtal är en gåta. Och oerhört grovt. Vem vet nu vem som skriver Dagens Nyheters artiklar?  Den som undertecknat dem, eller någon dekänner?

Om inte skälet var kommersiellt: så här många omtalanden i världspressen får man inte om man inte producerar skandaler.

Er S

Annonser
h1

Tystnaden bryts – så sakteliga

januari 19, 2010

Jag har gnällt på att det är så tyst om Sonya Hartnett/Redferns ”Landskap med djur”, men nu börjar tystnaden skingras. Johan Werkmäster är tyvärr uttråkad i dagens GP, men Petter Lindgren i Aftonbladet gör mer än  att notera sexet i romanen, han tyder det. Äntligen nån som utgår ifrån att en författare som hHartnett  faktiskt har en avsikt med det hon gör – till skillnad från pornograferna.

En sak till: i en fin, lite vemodig artikel i New York Times skriver Stephen Elliott om en ny form av författarturné. Han var lite trött på att flänga från kust till kust för att ibland möta 10 personer i en bokhandel, ibland något fler. (Och förlaget var förmodligen lika trötta på att betala kalaset). I stället bjöd han in sig själv till privatpersoner och om de bara utlovade 20 gäster så skulle han stå för underhållnngen – och kanske sälja en eller annan bok. Artikeln handlar om hans efarenheter, betydligt intresantare än efter vanliga turnéer, om än blandade. Han har sett fler amerikanska hem och bäddsoffor, och sålt lite fler böcker. Litterär Tupperware. Björn af Kleen tände på idén, skrev om den på sin logg, och har redan första gigget ordnat, hemma-hos på karlaplan. Rapporter följer.

Er S

h1

Genombrottet!

januari 16, 2010

Det gick som vi hade hoppats – Anne Swärds ”Till sista andetaget” möts av otroliga recensioner när den kommer ut idag. ”Årets svenska roman skulle jag säga om det inte bara var januari. Men jag tvivlar inte ett dugg på att jag kommer att säga det i december igen.”, skriver Therese Bohman i Expressen. Nina Lekander i Sydsvenskan: ”Den är en härlig historia, den är flera härliga historier…”; Erik Löfvendal i Svenska Dagbladet: ”I denna bok, som är en av de absolut starkaste romaner jag läst på länge, pendlar berättelsen på ett fantastiskt sätt mellan is och eld.” Också i Uppsala Nya, Kristianstadsbladet och Helsingborgs Dagblad läser man och njuter. Vi återkommer, efter champagnen.

Er S

h1

Kung David på Island

januari 14, 2010

Jón Kalman Stefánsson (”Sommarljus”, Islands svar på Göran Tunström, m m )skriver och berättar om att förra årets stora mediahändelse på Island var att f d statministern, sedermera riskbankschefen och därmed på alla sätt den huvudansvarige för Islands konkurs, David Oddson, blev chefredaktör för Islands största dagstidning, Morgunbladid. En f d journalist på tidningen vackert om det här. det finns ett fint ordspråk för sånt: att sätta bocken till trädgårdsmästare. Här bara ett litet citat: ”It can reasonably be likened to a bankster being appointed to the Supreme Court to rule on his own case. Fittingly, the historical analyses that have been appearing in Morgunblaðið over the past few months seem to be put forth by a man that has a great interest in how history is written, and that it will be written a certain way— entirely independent on how close to reality those writings are.
Aside from that, Davíð has never worked a real job in the media, and thus has neither the knowledge nor the experience to lead any part of it. It is unfair to the journalists of Morgunblaðið to work under a man that knows the answers to most of their questions, but neither can nor will answer them.”

Jag har bett Jón Kalman att, om han inte skriver en roman om Kung David, åtminstone stoppa in honom som skeppare i nån roman om isländska fiskare…

Er S

h1

Google och Kina

januari 13, 2010

En av de saker som fick mig att inte bara prata med Andreas Ekström om att skriva en bok om Google, utan att faktiskt prata omkull honom i ivern att få honom att säga ja, det var Googles affärer med Kina. Jag formades politiskt av västvärldens schackande med det som då kallades den ”rellt existerande socialismen”. Den termen användes för att komma runt det faktum att det handlade om diktaturer. Jag fattade att man inte kan bojkotta halva världen, men upprördes av alla usla ursäkter för att göra affärer som man hade kunnat låta bli att göra. Precis så uppfattade jag Google i Kina, ursäkterna för närvaron där höll inte. Nu tycks de sluta, enligt nyheten idag om att de utsatts för massiv hackning mot dissidenters mejl-konton. Heder åt Google. Fortsättning följer i Andreas Ekströms bok, han sitter just nu och väntar på en avgörande intervju i Kinafrågan, vi får se om de har tid att prata med honom och Sverige, just nu.

Er S

h1

Nytt år, nya böcker – och gamla

januari 5, 2010

Året börjar bra. Två tidiga recensioner av Anne Swärds Till sista andetaget (utk 16/1)  får oss att tro att det kan gå så bra som vi hoppats. Två stränga kritiker desutom; Marie Peterson i Tidningen Vi och Yukiko Duke i SVTs Gomorron Sverige gillar vad de har läst. Det kommer intervjuer med författaren så småningom.

Och eftersom min förra lilla kommentar till listor gav upphov till några kommentarer frestas jag att trycka av en krönika som jag gjorde för radions Godmorgon Världen strax före jul. Lite vemodig, kanske, men munter mot slutet, jag lovar. Väl bekomme:

”Man frågar om årets bästa böcker, bästa teater, bästa TV-program. Man vill veta vad som var viktigast under det gångna årtiondet. Vad som var bäst, vad som var värst.

   Det känns som om det bara gått ett ögonblick sen de ville veta vad man mindes från 1900-talet. Och om ännu ett litet ögonblick kommer nån att fråga dig vad som var viktigast 2010.

   Och man blir alldeles ställd när alla de där frågorna kommer. Plötsligt minns man inte en enda teaterföreställning. Alla romaner flyter ihop. Bör verkligen något teveprogram nämnas framför något annat. Får man säga Rapport? Vart tog egentligen det här decenniet vägen?

   Men vi svarar ändå. Det är ju roligt att se vad de andra säger och då får man vara solidarisk och dra sitt strå till stacken.

  När vet man på allvar vilka romaner som är de riktigt betydande? Först när tiden utfört sitt obönhörliga recensionsarbete. Varje gång någon frågar dig om årets bästa romaner borde du svara: dem jag minns om tio år, eller om tjugo.

   Varje gång någon frågar dig om årtiondets viktigaste politiska händelse borde du svara: den som jag kommer att berätta för mina barnbarn om.

      Allt detta frågande bygger på en märklig föreställning om att det verkligt viktiga som sker i vårt samhälle, det lämnar omedelbart tydliga spår efter sig. Det är bara titta noga efter. En opposition kan med allvarlig stämma hävda att vem som helst kan ju se att en regering håller på att göra om hela landet, byta ut alla system, rucka på alla grundvalar. Och en regering kan med lika allvarlig stämma hävda att som alla ser så har de just räddat landet från dess hastiga sönderfall och med mycket stor möda avvärjt en hotande katastrof.

   Och vi ser oss omkring för att hitta de ruckade grundvalarna, och vi försöker minnas den snabbt annalkande katastrofen som just avvärjts.

  Men det händer i själva verket väldigt sällan något snabbt just i vårt samhälle, möjligen lite snabbare i andra, och allt riktigt viktigt sker mycket långsamt. Historien är som landhöjningen, den gör sig inte bra i direktsändning. Det är helt enkelt fruktansvärt svårt att få syn på samhället, på de stora strukturerna för det står alldeles för många vanliga människor i vägen. Att jaga efter nuet är att jaga efter vind.

      Jag minns när jag första gången drabbades av insikten om att vi egentligen inte har en aning om vad som pågår just nu. Det var när jag som ung man läste en artikel av en ung kvinna i Aftonbladet och den unga kvinnan skrev att, och jag citerar, ”vi lever i en helt ny tid”. Det var inte första gången jag stötte på det uttrycket trots att jag var så ung: vi lever i en helt ny tid. Och jag försökte känna efter: vad är det som är helt nytt i denna tid. Är det sättet vi talar på, sättet vi klär oss, sättet vi älskar och hatar?

   Numera är jag fast övertygad om att vi aldrig lever i en helt ny tid. Gjorde vi det skulle vi ju inte kunna förstå vad de som levde före oss säger. Men nästan allt som de har sagt och tänkt och gjort är fortfarande tillgängligt för oss, bara vi anstränger oss en smula.

   Nyss hörde jag en helt ung skådespelerska läsa en dikt av Per Daniel Amadeus Atterbom, en svensk romantisk poet som jag nog trodde var helt begraven under tidens damm. En gång obligatorisk läsning för den lilla elit av svenskar som slussades fram till studentexamen, nu sannolikt förd åt sidan, av tiden, möjligen. Och så kommer hon, den unga skådespelerskan, och lyfter peruken av Per Daniel Amadeus, skakar den varsamt och sätter sen tillbaks den på hans kala skalle och så läser hon hans förfärligt sorgliga och dödsmedvetna dikt Tusenskönan som om Atterbom var släkt med Morrisey och Anna Ternheim. ”Glömma, o, glömma. Domna, blott domna.” Och tiden mellan oss och Atterbom försvinner och man inser hur långsamt allt går, hur meningslösa alla domar är och hur löjligt, hur urbota löjligt det är att försöka nita fast tiden med hjälp av alla våra listor och årskrönikor. Tiden syns inte medan den pågår, medan vi är fullt upptagna av att överleva i den.

   Bästa romanen, frågar man? Lycksalighetens ö av Per Daniel Amadeus Atterbom, svarar jag. Det är väl ingen roman? Nej, just det.