h1

Nytt år, nya böcker – och gamla

januari 5, 2010

Året börjar bra. Två tidiga recensioner av Anne Swärds Till sista andetaget (utk 16/1)  får oss att tro att det kan gå så bra som vi hoppats. Två stränga kritiker desutom; Marie Peterson i Tidningen Vi och Yukiko Duke i SVTs Gomorron Sverige gillar vad de har läst. Det kommer intervjuer med författaren så småningom.

Och eftersom min förra lilla kommentar till listor gav upphov till några kommentarer frestas jag att trycka av en krönika som jag gjorde för radions Godmorgon Världen strax före jul. Lite vemodig, kanske, men munter mot slutet, jag lovar. Väl bekomme:

”Man frågar om årets bästa böcker, bästa teater, bästa TV-program. Man vill veta vad som var viktigast under det gångna årtiondet. Vad som var bäst, vad som var värst.

   Det känns som om det bara gått ett ögonblick sen de ville veta vad man mindes från 1900-talet. Och om ännu ett litet ögonblick kommer nån att fråga dig vad som var viktigast 2010.

   Och man blir alldeles ställd när alla de där frågorna kommer. Plötsligt minns man inte en enda teaterföreställning. Alla romaner flyter ihop. Bör verkligen något teveprogram nämnas framför något annat. Får man säga Rapport? Vart tog egentligen det här decenniet vägen?

   Men vi svarar ändå. Det är ju roligt att se vad de andra säger och då får man vara solidarisk och dra sitt strå till stacken.

  När vet man på allvar vilka romaner som är de riktigt betydande? Först när tiden utfört sitt obönhörliga recensionsarbete. Varje gång någon frågar dig om årets bästa romaner borde du svara: dem jag minns om tio år, eller om tjugo.

   Varje gång någon frågar dig om årtiondets viktigaste politiska händelse borde du svara: den som jag kommer att berätta för mina barnbarn om.

      Allt detta frågande bygger på en märklig föreställning om att det verkligt viktiga som sker i vårt samhälle, det lämnar omedelbart tydliga spår efter sig. Det är bara titta noga efter. En opposition kan med allvarlig stämma hävda att vem som helst kan ju se att en regering håller på att göra om hela landet, byta ut alla system, rucka på alla grundvalar. Och en regering kan med lika allvarlig stämma hävda att som alla ser så har de just räddat landet från dess hastiga sönderfall och med mycket stor möda avvärjt en hotande katastrof.

   Och vi ser oss omkring för att hitta de ruckade grundvalarna, och vi försöker minnas den snabbt annalkande katastrofen som just avvärjts.

  Men det händer i själva verket väldigt sällan något snabbt just i vårt samhälle, möjligen lite snabbare i andra, och allt riktigt viktigt sker mycket långsamt. Historien är som landhöjningen, den gör sig inte bra i direktsändning. Det är helt enkelt fruktansvärt svårt att få syn på samhället, på de stora strukturerna för det står alldeles för många vanliga människor i vägen. Att jaga efter nuet är att jaga efter vind.

      Jag minns när jag första gången drabbades av insikten om att vi egentligen inte har en aning om vad som pågår just nu. Det var när jag som ung man läste en artikel av en ung kvinna i Aftonbladet och den unga kvinnan skrev att, och jag citerar, ”vi lever i en helt ny tid”. Det var inte första gången jag stötte på det uttrycket trots att jag var så ung: vi lever i en helt ny tid. Och jag försökte känna efter: vad är det som är helt nytt i denna tid. Är det sättet vi talar på, sättet vi klär oss, sättet vi älskar och hatar?

   Numera är jag fast övertygad om att vi aldrig lever i en helt ny tid. Gjorde vi det skulle vi ju inte kunna förstå vad de som levde före oss säger. Men nästan allt som de har sagt och tänkt och gjort är fortfarande tillgängligt för oss, bara vi anstränger oss en smula.

   Nyss hörde jag en helt ung skådespelerska läsa en dikt av Per Daniel Amadeus Atterbom, en svensk romantisk poet som jag nog trodde var helt begraven under tidens damm. En gång obligatorisk läsning för den lilla elit av svenskar som slussades fram till studentexamen, nu sannolikt förd åt sidan, av tiden, möjligen. Och så kommer hon, den unga skådespelerskan, och lyfter peruken av Per Daniel Amadeus, skakar den varsamt och sätter sen tillbaks den på hans kala skalle och så läser hon hans förfärligt sorgliga och dödsmedvetna dikt Tusenskönan som om Atterbom var släkt med Morrisey och Anna Ternheim. ”Glömma, o, glömma. Domna, blott domna.” Och tiden mellan oss och Atterbom försvinner och man inser hur långsamt allt går, hur meningslösa alla domar är och hur löjligt, hur urbota löjligt det är att försöka nita fast tiden med hjälp av alla våra listor och årskrönikor. Tiden syns inte medan den pågår, medan vi är fullt upptagna av att överleva i den.

   Bästa romanen, frågar man? Lycksalighetens ö av Per Daniel Amadeus Atterbom, svarar jag. Det är väl ingen roman? Nej, just det.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: