Archive for maj, 2010

h1

Så blir man rik – snorrik

maj 19, 2010

Brev från Tele 2 idag, hjärtat upp i halsgropen:

”Vid genomgång av de fakturor vi skickat till ert företag har vi upptäckt att vi missat att ta betalt för en del samtal ni gjort under det senaste året. Det belopp som vi kommer att debitera er är 27,50 kr…”

Närkontakt med Christina Stenbeck! Jah betalar, jag betalar, vi säger hundringen jämnt, småpengar har aldrig varit nåt för mig.

Er S

Annonser
h1

Bästa reportern!

maj 17, 2010

Rakt in i söndagskvällens lugn ringer Maciej Zaremba från ett larmigt prisparty i Warszawa: ”Vet du vem som fick det första Ryszard Kapuscinski-priset? Er författare, Jean Hatzfeld!” Träng dig fram till honom och gratulera, ber jag Maciej – och tänker sen att världen ändå är rättvis. När Hatzfelds fantastiska reportagebok från Rwanda, ”Antilopernas list” kom ut på svenska i fjol, var det otroligt svårt att få svenska journalister att bli intresserade. Jag trodde i min enbfald att man skulle flockas kring denne franske legend, f d korrespondent för Libération med uppdrag att täcka alla krig, alla katastrofer, alla olympiader och alla VM i fotboll. En klassisk korre, och nu skulle den nya boken, som bygger på tio års samtal med gärningsmän och offer i en by i Rwanda komma ut, intervjuarna borde väl stå på kö. Ja, några gjorde det, men ingen journalist var intresserad av reportaget som reportage. Han borde nog ha placerat ett avsnitt i New Yorker först. Men nu är han upphöjd. Vi gratulerar!

Er S

h1

En krönika, en Granskningsnämnd och verkligheten

maj 7, 2010

”Jag tycker det är en bra början.” Ordföranden Fred Kahn i Malmös judiska församling vågar vara förhoppningsfull inför resultatet av Malmö stads ansträngningar att dels förbättra skyddet av församlingens medlemmar, dels i en kampanj upplysa medborgare och anställda om vad hatbrott är. För bara ett par månader sen var han desto mer orolig.

   Denna förändring är det enda, det absolut enda som är riktigt viktigt och om den skulle vara en följd av den diskussion som pågått i svenska och internationella medier om säkerheten för judar i Malmö så var det värt vartenda ord.

   Jag deltog själv genom en krönika i Sveriges Radio. Den mötte många reaktioner, både i offentligheten och privat. Flera ansåg att jag tog i för hårt, och de har nu fått medhåll av Granskningsnämnden. Men med tanke på att det finns en liten, liten möjlighet att mitt inlägg bidrog till en förändring av situationen för Malmös judar, och i förlängningen av det för alla Malmös medborgare, så går den snubban lätt att fördra.

   Jag var ju heller inte ensam om att få en snubba. Det kan inte ha varit så lätt för Malmös politiska ledare att tugga i sig den snubba han i sin tur fick från sin partiledare när hon beordrade honom att bege sig till synagogan för att tala med dem som han tidigare hade talat om.

   Bland de reaktioner som nådde mig privat fanns det några som fyllde mig med ett slags vemod. De kom från svenska judar som tackade mig för att jag, som inte själv är jude, tog upp frågan om hatbrott och förmågan att känna igen antisemitism. Underförstått: när vi gör det tas det som en partsinlaga och därför mindre värd att lyssna till.

   Om detta kan man säga mycket. Det är tragiskt när det inte är argumenten som räknas, utan vem som framför dem. Följden blir en offentlig debatt präglad av misstänksamhet och konspirationstänkande. En jude, en muslim, en pensionär, en sosse, ja var och en av oss reduceras till särintresse, misstänkta för att vara vår egen eller någon annans lobby.

   Men det finns ett ännu större sammanhang att betänka. Det svenska samhället präglas av ett slags oskuld när det gäller 1900-talets katastrofer. Så få av oss har – vilket ju samtidigt är vår lycka – egna, direkta erfarenheter av dem. Men med det följer en moralisk och intellektuell skyldighet: vi måste använda vår oskuld till att förstå vad De Andra varit med om. Sånt har jag lärt mig i Tyskland, men det kan man också lära sig i en förort till vilken svensk stad som helst.

   Vår skyldighet är att göra oss sensibla för den historiska betydelsen av t ex Förintelsen. Det är bara så vi kan bli sensibla för alla andra större och mindre brott mot människors rättigheter. Bara ett barn ställer det ena brottet mot det andra för att urskulda sig. En mogen människa, ett moget samhälle, förmår härbärgera den enes smärta utan att förtränga den andres.

   Det var det jag – också  – ville ha sagt. Nu har jag fått det.

(publicerad, av naturliga skäl, I Sydsvenska Dagbladet, Malmö, idag den 7 maj)