h1

En krönika, en Granskningsnämnd och verkligheten

maj 7, 2010

”Jag tycker det är en bra början.” Ordföranden Fred Kahn i Malmös judiska församling vågar vara förhoppningsfull inför resultatet av Malmö stads ansträngningar att dels förbättra skyddet av församlingens medlemmar, dels i en kampanj upplysa medborgare och anställda om vad hatbrott är. För bara ett par månader sen var han desto mer orolig.

   Denna förändring är det enda, det absolut enda som är riktigt viktigt och om den skulle vara en följd av den diskussion som pågått i svenska och internationella medier om säkerheten för judar i Malmö så var det värt vartenda ord.

   Jag deltog själv genom en krönika i Sveriges Radio. Den mötte många reaktioner, både i offentligheten och privat. Flera ansåg att jag tog i för hårt, och de har nu fått medhåll av Granskningsnämnden. Men med tanke på att det finns en liten, liten möjlighet att mitt inlägg bidrog till en förändring av situationen för Malmös judar, och i förlängningen av det för alla Malmös medborgare, så går den snubban lätt att fördra.

   Jag var ju heller inte ensam om att få en snubba. Det kan inte ha varit så lätt för Malmös politiska ledare att tugga i sig den snubba han i sin tur fick från sin partiledare när hon beordrade honom att bege sig till synagogan för att tala med dem som han tidigare hade talat om.

   Bland de reaktioner som nådde mig privat fanns det några som fyllde mig med ett slags vemod. De kom från svenska judar som tackade mig för att jag, som inte själv är jude, tog upp frågan om hatbrott och förmågan att känna igen antisemitism. Underförstått: när vi gör det tas det som en partsinlaga och därför mindre värd att lyssna till.

   Om detta kan man säga mycket. Det är tragiskt när det inte är argumenten som räknas, utan vem som framför dem. Följden blir en offentlig debatt präglad av misstänksamhet och konspirationstänkande. En jude, en muslim, en pensionär, en sosse, ja var och en av oss reduceras till särintresse, misstänkta för att vara vår egen eller någon annans lobby.

   Men det finns ett ännu större sammanhang att betänka. Det svenska samhället präglas av ett slags oskuld när det gäller 1900-talets katastrofer. Så få av oss har – vilket ju samtidigt är vår lycka – egna, direkta erfarenheter av dem. Men med det följer en moralisk och intellektuell skyldighet: vi måste använda vår oskuld till att förstå vad De Andra varit med om. Sånt har jag lärt mig i Tyskland, men det kan man också lära sig i en förort till vilken svensk stad som helst.

   Vår skyldighet är att göra oss sensibla för den historiska betydelsen av t ex Förintelsen. Det är bara så vi kan bli sensibla för alla andra större och mindre brott mot människors rättigheter. Bara ett barn ställer det ena brottet mot det andra för att urskulda sig. En mogen människa, ett moget samhälle, förmår härbärgera den enes smärta utan att förtränga den andres.

   Det var det jag – också  – ville ha sagt. Nu har jag fått det.

(publicerad, av naturliga skäl, I Sydsvenska Dagbladet, Malmö, idag den 7 maj)

Annonser

10 kommentarer

  1. Och det var bra sagt!


  2. Gillar!


  3. Finns det ingen som helst självreflektion över om formuleringarna var lyckade eller inte?

    Jag uppskattar dina krönikor i SR mycket, men reagerade omedelbart på att du gick över gränsen i denna krönika. Du tappade balanssinnet, kan man säga.

    Med vänliga hälsningar,
    Torbjörn Wester


    • Torbjörn,
      hela den text som du kommenterar är en reflexion om formuleringarna ”var lyckade eller inte”. Vad du efterlyser är nog avbön. Det är en annan sak.
      S


      • Nja, jag syftar inte på ”avbön”.

        Vad jag menar är att saker och ting sällan är 100 % svarta eller vita.

        I din text ovan där du ”reflekterar” över dina formuleringar hittar jag inte ett uns av självkritik. Faktum är att jag finner det ganska spektakulärt.

        Fast jag antar att det betyder att du anser att din krönika var 100 % helt perfekt.

        Mvh.
        Torbjörn


  4. Stort. Gillar när du ställer dig på barrikaderna och brinner för en fråga. Du är en hjälte. Tack Svante.


  5. Tack, stå på dig.


  6. Hej!

    Hittade till din blogg tack vare en bok som recenserades av Karin Mannheimer i Sveriges radio…

    Oj så glad jag är att jag hittade hit. Du är verkligen en inspirationskälla i höstmörkret. Det är annars lätt att gripas av meningslöshet och intala sig att en enda människa kan inte göra skillnad. Du gör skillnad för mig! Tack!
    Med vänlig hälsning
    /Ingela Eriksson


    • Tack. Jag måste skriva lite oftare när jag får höra sånt.
      Svante



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: