Archive for januari, 2011

h1

En gåva till norskarna!

januari 31, 2011

”Av och till händer det att också det norska folket får en gåva”, så inleds dagens recension i norska morgontidningen Aftenposten (den viktigaste!) av Sverker Sörlins bok om skidåkning, ”Kroppens geni”. Och recensenten bara fortsätter att rada lovord, han köper liksom rubet. Avslutningen är magnifik, vi rodnar:

”Kanske något av det bästa som skrivits om längskidåkning. Och bäst av allt, Sörlin smickrar den nationella självkänslan…Nu kan vi äntligen göra oss av med det som kan finas kvar av hämningar, för med ”Kroppens geni” har vi söta brors ord på att vi är bäst i världen i det som verkligen betyder något.”

Det kan rymmas ett uns ironi i det där, men det tar vi. Den 24 februari ska Sverker till Oslo för att diskutera skidåkning i Författarnas hus och sen ska han rapportera från VM i Holmenkollen. Norge ligger för hans fötter.

Här i Sverige har boken också fått ett fantastiskt fint mottagande överallt – men inte en enda sportjournalist har nämnt den, vad jag har sett. Märkligt, de har fått den, lita på det.  Gillar de inte konkurrensen? Säg det då. Att tiga duger inte, då växer misstankarna.

Er S

Annonser
h1

Engelsk esprit vs. tysk flit

januari 18, 2011

I torsdags i förra veckan var jag med om ett uppfriskande möte mellan engelsk esprit, representerad av stjärnadvokaten Anthony Julius och tysk flit, representerad och fr a dokumenterad av socialpsykologen Andreas Zick. Det handlade om antisemitism och föranledde följande reflektioner,  tryckta i Sydsvenskan idag:

Ämnet: anti-semitismen idag. Föredrag hos Per Ahlmark Foundation, för tillfället inhyst i Proventus tjusiga lokaler strax under himlen vid Slussen i Stockholm. Två talare och man skulle inte kunna tänka sig två mer skilda sätt att närma sig saken.

It’s just nonsense, sa Antony Julius, engelsk stjärnadvokat, del av det juristlag som vann rättegången mot förintelseförnekaren David Irving. ”Att forska i antisemitism är som att gå över ett fält fyllt av betande och skitande kor”, fortsatte Julius. ”Efteråt måste man torka skiten från skorna.” Måste vi ändå ha ett ord för ”skiten” så låt det vara judehat, ordet antisemitism uppfanns ju en gång av en klassisk judehatare, tysken William Marr, för att göra jude­hatet salongsfähigt och skänka det en doft av vetenskaplighet, samtidigt som man gjorde klart att hatet gällde alla judar och överallt. Slut på talet om goda och dåliga judar, ett inslag i den klassiska synen på judarna.

Efter detta uppfriskande avfärdande av ämnet, fortsatte Anthony Julius med att lösa upp orden jude och hat, och någonstans där i advokatens eleganta framställning gick en och annan åhörare vilse, men vi kallades åter till verkligheten när Julius övertygande sa att dagens judehat mycket mer påminner om det uråldriga – förhitlerska – judehatet. David Irving och hans patetiska gelikar behöver vi inte vara rädda för.

Sen blev det dags för vetenskapen. Den unge tyske professorn Andreas Zick från Bielefeld visade en svärm av diabilder med de senaste resultaten från otroligt ambitiösa undersökningar av människors attityder i förhållande till antisemitism. En enkel sammanfattning: antisemitismen lever och frodas. Allra bäst där det knappt finns några judar, det vill säga i Central- och Öst­europa. Svenskarna fick hyfsat betyg, i klass med holländarna ungefär. Och de som inte gillar judar gillar inte invandrare heller och är mer rädda för banker än andra, vilket man kanske kunnat ana sig till utan socialpsykologernas hjälp.

Men det visade sig en smula förhastat att bara låta sig bländas av den anglosaxiska skepsisen och tröttas av den tyska sifferexercisen, för när Zick visade på det tydliga samband som finns mellan representation i parlament för högerextrema grupper och ökad antisemitism, då kändes det plötsligt som om han talade om oss, om Sverige. Då föreföll inte längre judehatet lika lätt att avfärda som nonsens.

Och plötsligt kände man ett behov av att få en helt ny paradox förklarad. Vad betyder det när en av de värsta högerextremisterna idag, holländaren Geert Wilders, spänner upp anti-muslimska banderoller på hebreiska vid sina möten för att visa att han gör gemensam sak med Israel mot de andra semiterna, araberna? Att Wilders vill visa att man kan vara högerextrem utan att gilla Hitler är en sak, men är inte denna ”judekärlek” bara en variant av det gamla judehatet? En kärlek som luktar – koskit?

h1

Kris i partiet – debatt och diskussion

januari 17, 2011

Vem ska vi ta? Det kan inte vara enkelt att vara socialdemokrat dessa dagar, men diskussionen både spetsas till och djupnar på samma gång, tycks det mig. Karin Pettersson bjuder i Aftonbladet in en bredare grupp deltagare i debatten, inspirerad av Gunnar Fredrikson från 1976. Bra och på tiden, det här fixar inte partiet självt. Nina Wadensjö presenterar idag landstingssossarnas krisrapport och att döma av rapporteringen i förväg talar de klarspråk :”Vi måste ha företrädare som folk känner till.” En truism värd att upprepa tusen gånger. Och Göan Greider känner på sig vad som är på gång och varnar för femtielvte gången partiet i Dagens Nyheter av alla tidningar för att omfamna medelklassen. Jag tror inte att Göran Greider vill vinna val, han vill få rätt. Helt Ok. Men vore det inte enklare att få rätt i Vänsterpartiet?

Debatten fortsätter i morgon kväll, 18.00  på ABF i Stockholm. Torbjörn Nilsson och Anita Kratz svarar för sin bok ”Därför vann dom” och får kommentarer och mothugg från Kajsa Borgnäs och Håkan A. Bengtsson. Välkomna dit!

Er S

h1

Bra glid!

januari 14, 2011

En sån här dag gör en förläggare lite lycklig. I Dagens Nyheter hittar två själar fram till varandra. PO Enquist recenserar Sverker Sörlins bok om skidåkning (Kroppens geni) och känner igen sig: två idrottsmän som aldrig skulle bli bäst, bara ”best of the rest” och därför måste nöja sig med att bli värlsberömd författare/framstående professor. Jag råkar känna PO ganska väl och var nästan säker på att Hjoggbölepojken skulle känna igen sig i Åselepojkens minnen från ungdomens skidåkning och i hans fascination inför Marit (Björgen) och Petter (Northug).

I dagens Expressen ett helt annan slags reaktion: PM Nilsson, ur en helt annan generation än PO, Sverker eller mig själv, hittar helt andra saker i boken. Han dras in i resonemangen om träningsmetoderna och skidåkarnas biografiska bakgrunder . Jag råkar veta (ständigt detta ”råkar”) att PM är en galet hängiven skidåkare som inte ens skäms för att fara runt på rullskidor i Stockholms förorter, och jag kan förstå att han liksom undrar :  född i Lund, verksam i Stockholms mediavärld, vad blir det för skidåkarbiografi av det? En ganska modern och normal, kan man förstå av Sverkers resonemnag om skidåkningens klassresa.

Med allt det här i ryggen känns  morgondagens skidtur redan i som en framgång i kroppen. Bra glid, liksom.

Och sist men inte minst: Sverker avlutade ju hela sitt fältarbete med det norska skidlandslaget med att utmana Petter Northug på fjolårshöstens första glaciärläger. Se hur det gick här, jag kan avslöja att det gick fort…över.

Er S

h1

Om stil och politik

januari 11, 2011

Vi har just publicerat en bok om politik, ”Därför vann dom”, och den har fått stor uppmärkamhet, vilket är extra glädjande eftersom den består av texter om svensk politik 2006-10 som redan varit publicerade i tidningen Fokus men som vi – och flera av recensenterna –  tycker får nytt och annorlunda liv lagda intill varandra.  Men det intressantaste i reaktionerna är något annat, nämligen att flera  recensenter talar om att de ”känner igen” Fokus stil (enkannerligen Torbjörn Nilssons, men de ser att de andra skribenterna arbetar med samma ambitioner). Några liksom suckar över detta, andra är uppskattande, men det som är sensationellt är att någon skribent inom politikområdet överhuvudtaget har en igenkännbar stil. Det har ju inte varit på modet sen Dieter Strands dagar. Vilken läsare kan säga vilken stil de politiska artiklarna i DN har? I Aftonbladet? Vilken stil har TVs politikeportrar? Ingen, skulle man kunna säga, men det vore taskigt. De har en förment objektiv stil, är väl det rimliga svaret. Men därmed oigenkännlig. Vad är det för ett mode? Vem lyckliggör man med det?Varför ska man inte ställa högre krav?

Jag har en favorittidning här i världen, tyska Die Zeit. Den har stil. Varenda journalist på tidningen måste skriva med stil. Olika stil för olika journalister, men alltid stil. Alltid ett litterärt krav på journalisten, också när man skriver om Angela Merkel och Bundesbank. Efterföljansvärt.

Er S

h1

Om det nationella

januari 5, 2011

Ungern har ingen bra press just nu. En journalist ringer och frågar om jag kan be P , en ungersk författare, om en kommentar. P svarar avböjande. ”De borde fråga Barroso eller er egen statsminister. Här är allt för grovt, för högljutt.” Är det någon som frågar vår statsminister om den ungerska medielagen? Eller vår utrikesminister? Deras tystnad dånar. Så här kommer det att vara i fyra år: dånande tystnad från Reinfeldt, Bildt och Borg. Ungern skulle aldrig släppas in i EU om det inte redan var med, skriver den tyska tidningen Die Zeit. haider hade förfärliga  åsikter, Ungern stiftar förfärliga lagar.

Petter Northug, Norge har inte heller någon bra press. Men en stark försvarare i Sverige: Sverker Sörlin. Kolla här, där Sverker skriver om Northugs sicksackande häromdan.  Den norska landlagsledningen läser hans blogg med intrese, liksom  norska skidlandslagets sponsorer. Man vill nog att Nirthug ska vara lika populär som framgångsrik. Framför allt populär. Det handlar om det nationella.

Er S

h1

Klassisk reportersolidaritet

januari 3, 2011

Andreas Ekström, författare och reporter på Sydsvenskan, vände sig till publiken  – den kommande – och bad om understöd för sin bok om Google. Inte för att han inte fick betalt av oss, förlaget, utan för att hanville göra mer än vad vi kunde betala för: åka på reportageresa till Googles goda projekt i Afrika.

Och publiken svarade med – understöd. Särskilt mycket fick han av den alldeles för tidigt avlidne Leif Alsheimer, 30 000 på ett bräde. Som tack instiftade Andreas ett vandrande stipendium på 10 000 att delas ut till en journalist som är igång med ett längre reportage som drar stålar, mer stålar än vad förlagen kan lägga ut.

Idag blev förste pristagaren klar: Johan Anderberg, frilansare som skriver bok för oss – och till honom har både Andreas och jag så många kopplingar att det kommer att krävas ett fullödigt resultat i form av bok för att ingen ska kunna säga att vi klappar varandra på ryggen. Men jag är inte orolig, andra än vi kommer att tycka att Johans bok, som kommer ut i höst och ska heta ”Cannabisness” och handlar om den återlegalisering av hasch/marijuana/cannabis som just nu pågår för fullt i hela världen. Det kommer att bli ett klassiskt reportage från odlingar och gränskontroller, holkar och politiska beslutsfattarrum. Andreas motiverar sitt val här. Och vi gratulerar Johan!

Vi utlovar fler reportage i bokform till hösten, den genren är definitivt på väg uppåt, hos både författare och läsare. Till dess: skidor och politik, nu i vår.

Er S