h1

En intervju

december 2, 2011

Ibland blir man förstådd – och hade det inte varit för att Göteborgpostens artiklar är svåra att finna på nätet så hade jag inre varit förmäten nog att upplysa om en intervju som Martin Röshammar gjorde med mig häromdagen och som ni kan hitta här – men där blev jag förstådd och det var tillfredställande, förstås.

Er S

Annonser
h1

Dagen efter – August

november 22, 2011

Det var inte min första Augustgala, kanske inte heller den sista, men den bästa! Vi har redan myntat en ny slogan: ”Det som betyder övervinster för somliga betyder överlevnad för andra. Nu slipper ni oss aldrig.”

För så är det: ett sånt här pris och den försäljning det medför är helt avgörande för ett sånt här litet förlags överlevnad. Alla förlag behöver bästsäljare, men inte alla behöver dem för att överleva. Gnäller jag nu? Nej, de flesta har ingen aning om hur svårt det kan vara att överleva på böcker som ändå är väldigt omtalade (men föga sålda). Därför påminner vi om det nu när det går bra, när det går dåligt känns det bara som ett utslag av självmedlidande.

En gång tidigare har jag känt samma rusande, rasande glädje i kroppen vid en sån här gala. Det var 1998, jag jobbade på Norstedts och vi hade ett par taskiga år bakom oss och hade liksom blivit branschens slagpåse. Nu hade vi tre böcker nominerade i den skönlitterära klassen, PO Enquist vann med Livläkarens besök och när han tackat för priset uppe på scenen la han till: ”Jag tror att det finns en lagtävling också, och den vann väl vi!”, och så tittade han på hela Norstedtsgänget som satt i en av raderna och svarade honom med obetingad kärlek. Då kändes det också i hela kroppen, för att använda en lysande klyscha.

Er S

h1

”Är du medveten om att du har skrivit en ganska läskig bok?

november 18, 2011

Frågan ställdes av Johar Bendjelloul i SVTs morgonsoffa och den gällde inte en bok om mord och dråpslag utan var riktad till Gunnar Wetterberg som skrivit om befolkningsfrågan i ”Kurvans kraft”.  Det läskiga: vi har tio år på oss att lösa problemet med att allt färre ska försörja allt fler som blir äldre och sjukare och dyrare. Gör vi inget så smäller det, är Gunnars dystra profetia. Boken anbefalles alltså varenda beslutsfattare i kommun och kandsting som hoppas få ihop budgeten också om tio år.

Er S

h1

En fängslad kines – och hans bok

november 16, 2011

Idag kom årets sista men kanske viktigaste bok från tryckeriet: fredspristagaren Liu Xiaobos ”Jag har inga fiender, jag hyser inget hat”. Den innehåller valda texter och dikter från de senaste tjugo åren. Det är första gången svenska läsare får en chans att möta mannen som de kinesiska myndigheterna är livrädda för. En gång i månaden, i en timme, får hans hustru Liu Xia besöka honom i fängelset i nordöstra Kina,där han sitter dömd till elva års fängelse, nio år har han kvar. Jag kan bara hoppas att hon vid varje besök har med sig nya utgåvor av hans bok, för den kommer just nu ut runt om i världen.

 Det handlar om Kina varenda dag i våra medier,  och det sker en märkbar anpassning till ”realiteterna”, dvs att Kina visserligen är en diktatur, men en så rik diktatur måste man hålla sig väl med, sälja sina varor till och låta köpa ens egna företag.  Jag är inte emot det, men jag hoppas att varenda en som gör affärer med Kina kommer in på Liu Xiaobo och hans öde, åtminstone till kaffet. Det är ungefär vad vi alla är skyldiga honom. Precis som vi var skyldiga Nelson Mandela att alltid prata om honom med vita sydafrikaner eller  Andrej Sacharov, på den tiden de sovjetiska myndigheterna hade förvisat honom till Gorkij och tagit ifrån honom telefonen. Det är en uppgift för alla anständiga människor att förstöra stämningen kring middagsbordet genom att påminna om de fängslade.

För en sådan här utgåva vinner man ofta ära, men sällan läsare. Men det vore liksom futtigt att nöja sig med det ena utan att ha jagat det andra.  Så nu tar vi i.

En av dem som känner Liu bäst är hans författarkollega Bei Ling som också skrivit den enda biografin över honom. Den kom ut i Tyskland i fjol och heter ”Der freiheit geopfert” (ung. Offrad för friheten).  Vi har bjudit in Bei Ling till Stockholm i samband med att Lius bok kommer ut. Och den 29 november framträder han på ett öppet seminarium för att tala om Liu och hans betydelse i Kina. Läs mer om det seminariet på förlagets hemsida (www.weylerforlag.se). I ett kommande inlägg här på bloggen ska jag presentera Bei Ling lite närmare.

Er S

h1

Alain Mabanckou – adlad av The Economist

juli 13, 2011

Jag läser då och då The Economist, om inte annat för att veta hur en genomtänkt konservativ syn på världen ser ut. Den tidningen gödslar inte med artiklar om litteratur, därför känns det som att de adlar en mig mycket närstående kongolesisk författare i ett av sina senaste nummer. Hör här:  ”ALAIN MABANCKOU genially holds court at Jip’s, an Afro-Cuban salsa bar in Les Halles, central Paris. In a faded denim jacket and his signature flat cap, he modestly shares news of his burgeoning career and tricontinental travels with members of Paris’s black communities—from Guadeloupe to Guinea. Whether barmen or budding writers, they could have stepped straight off any page written by this Franco-Congolese novelist who, over the past decade, has come to be known as Africa’s Samuel Beckett. ”

 Jag  själv hade kanske valt någa andra storheter att likna honom vid: Kongos Rabelais. Centalafrikas Esterházy. Den franskspråkiga litteraturens Zinedine Zidane. Men Ok för Becket. Alain M tar världen. Ny bok på svenska i höst, om folket på den där baren i Paris.

Er S

h1

Ungern – en av Europas sämsta följetonger

juli 13, 2011

Jag vet inte om något land lyckats framstå i så dålig dager som Ungern under sitt EU-ordförandeskap det första halvåret 2011. Det är som om de ville vara värst i klassen, med nya, djupt oroande medielagar och en snabbskriven ny författning som dundrades genom parlamentet. Premiäminister Orbán har ”lovat” att använda den 2/3-majoritet i parlamentet som valvinsten (53% av rösterna) gav honom till en revolution i det egna partiets namn som ska vara i minst 25 år. I dagarna är det klart att han fortsätter jobbet med en saftig attack mot landets offentliga television och radio: 1000 medarbetare sparkas, de flesta journalister och tillståndet för en av de mest självständiga radiostationerna dras in. Om detta skrev den ungerska journalisten György Bolgár i tidningen  Népszawa den 8/7:

Massakern

 Jag handlade på order, så brukar krigsförbrytare försvara sig när de ställs till ansvar för de massakrer och massmord de begick i kriget. Men hur skall de försvara sig som ger utlopp för sina mordinstinkter i fredstid, i en föregiven demokrati, inte sällan frivilligt och under alla omständigheter utan ett ord av protest? Vad är det för ett land, befolkat av vilket slags människor, där man med hänvisning till att den ena politiska kraften vunnit stort i ett val i ordets konkreta mening kan sopa undan, utrota den besegrade motparten?

På torsdag morgon tittar jag på statstelevisionens onlinetjänst (hiradó.hu) och konstaterar att jag inte ser det. I ett helt dygn har ett exempellöst avskedande av anställda vid statstelevisionen och statsradion pågått, men varken statstelevisionen eller statsradion eller ens hiradó.hu har redogjort för det, frånsett ett meddelande högst upp bland inrikesnyheterna, i vilket arbetsgivaren för statstelevisionens och statsradions anställda, talesmannen för MTVA, hotar nyhetsportalen Index för att utan grund och kontroll spridit vissa påståenden. Fattar ni? Vissa påståenden. Precis som nyhetsbyrån Tass under Sovjetunionens glansperiod. I meddelandet står följande: någon sådan mor som skulle ha sparkats från radion medan hon höll sitt barn i famnen finns inte. Och då har de mage att kräva tillrättaläggande, samtidigt som de tiger om kärnan, om skammen att de är i färd med att sparka flera hundra av statstelevisionens och statsradions bästa, yrkeskunnigaste och pålitligaste medarbetare, detta utan någon som helst förklaring eller motivering och utan att lägga fram något som helst koncept rörande den kommande programverksamheten, alltså helt enkelt på grundval av ”vår man, inte vår man”. Inte ens i detta småaktiga och ynkliga meddelande. Är detta fattbart i ett normalt land?

Har EU ett medlemsland där man avskedar en tredjedel (redan proportionen är häpnadsväckande brutal!) av statstelevisionens och statsradions anställda, utan att dessa media själva informerar om det? Har EU ett medlemsland där större delen av pressen (för numera är större delen, ja, största delen, ägs av folk som står regeringen nära) inte visar någon som helst solidaritet med de sparkade kollegerna? Finns det ett land i Europa där man driver folk till slakthus på detta sätt? Nej. Det kan man bara göra i en diktatur. Och det häpnadsväckande är det stora antalet människor som applåderar denna diktatur.

Medan Klubrádió är mitt i en strid på liv och död för sin överlevnad – i första instans har den ju redan fått sin dödsdom – undanröjer regeringen i ett enda slag också de kreativa tankesmedjor inom massmedia som i någon mån bevarat sitt professionella oberoende. Kvar finns de som tjänar och försvarar regeringen, därtill med hjälp av yrkets mest oförsvarliga medel. I den ungerska statstelevisionens en gång aktade program Este ställer programledaren frågor till premiärministerns talesman om EU-parlamentets avslutande debatt rörande det ungerska ordförandeskapet. Programledaren inleder med: ”Den politiska showen uteblev inte heller denna gång.” Politisk show? Är det politisk show när man skarpt och konkret kritiserar den ungerska regeringen för att den är i färd med att avveckla demokratin (samtidigt som man lovordar ordförandeskapets professionella arbete)? Och det faktum (framför allt det faktum) att EU-parlamentet med betydande majoritet har antagit en resolution som fördömer den nya ungerska grundlagen, är det politisk show? Finns det i Europa en public service television som skulle våga handskas med till den grad tunga fakta på detta sätt? Och naturligtvis kommer man in på Röde Danny och den andre extremiststämplade (han är extremist på riktigt), fast obetydlige brittiske euroskeptiske Farrage, men i hela det inledande reportaget och i själva intervjun sägs inget om EU-parlamentets uppmaning till Ungern att ändra den nya grundlagen därför att den inte står i samklang med de europeiska grundvärdena.  Det nämns bara i en mening där det sägs att socialisterna gärna hänvisar till denna resolution, men vad den innehåller, vad det är som flertalet EU-parlamentarikerna kritiserar, därom sägs inte ett enda ord.

Och så är det då fritt fram för talesmannens svar på den inte ens ställda frågan, nämligen att det är den ungerska och den internationella vänstern som gjort fiasko i Bryssel, eftersom Ungern slagit tillbaka detta exempellösa angrepp. ”Vi har gjort klart att man inte kan driva gäck med Ungern.” Och reportern tiger, trots att han kanske inte heller förstår på vilket sätt den internationella vänstern gjorde fiasko, om det förslag till ställningstagande som den lade fram tillsammans med liberalerna och de gröna antogs av parlamentet. För i så fall går det ändå bra att driva gäck med oss, om dessa europeiska uslingar, som trots att de fått sina hurringar och snytingar, inte drar lärdom av de ungerska husarfasonerna och formulerar ständigt nya kritiska synpunkter mot Orbán-regeringen.  ”Gycklet” är nämligen inget annat än den kritik som riktas mot Orbán. Den som inte drar sig för att kritisera honom är en agent i den internationella bolsjevismens tjänst, en pedofil, en löjlig figur, eller vet inte ens vad han talar om. Giltig, acceptabel kritik, kritik värd att tas i övervägande finns inte och kan inte finnas mot Orbán-regeringen, därför att två tredjedels majoritet övertrumfar allt. Har Cohn-Bendit två tredjedels majoritet? Nej. Håll käften då! Och de tyska socialdemokraterna? Inte de heller. Vad väsnas de för då? Och Hillary Clinton? Naturligtvis inte. Och de som fått sparken från den ungerska statstelevisionen och radion? De har varken mikrofon eller jobb längre. Så nu ska alla vackert hålla käften. Och den som inte gör det frivilligt, honom skall vi nog få tyst på.

Det hela kommer att få ett förfärligt slut. Men när?

                                Översättning Ervin Rosenberg

h1

Inget gnäll, tvärtom!

juni 15, 2011

Alla som ger ut böcker vill att de ska verkan. Ibland har de det. Fick ett mejl från Astrid Seeberger, en av våra författare (just idag onsdag  intervjuad i DN, förresten), författare till Den skamlösa nyfikenheten, en bok om det livsviktiga samtalet mellan läkare och patient. Det delar man gärna med sig av:

”I den intensiva debatten om sjukvården i vårt land betonas ofta hur viktigt det där patient-läkar-samtalet är. När jag nu har rest runt i landet och talat om min bok, har jag slagits av vilken enorm längtan det finns hos läkare, sköterskor och annan sjukvårdspersonal att ha tid för patienterna, tid att föra ett gott samtal, tid att ge en god vård där det naturvetenskapliga och humanistiska synsättet förenas. Och kanske sker något i landet. På reumatologen på Danderyds sjukhus har man förlängt mottagningstiderna: Patienterna får träffa sin doktor i 45 minuter. Och när man nyligen inom Stockholms Medicinska Råd, som samlar ordförandena i varje specialitet i Stockholms Läns Landsting, diskuterade den framtida sjukvården som kommer att innebära skärpta effektiveringskrav, framkom att landstingsledningen insåg betydelsen av ett gott patient-läkarsamtal, att man måste värna om det.”

Verkan, var det. Direkt, indirekt – det spelar ingen roll, det skänker mening åt det man håller på med.

Er S